Folkbiblioteken spelar en viktig roll när det gäller att stödja den språkliga och kulturella mångfalden i samhället, men det finns tyvärr ofta missförstånd eller okunskap om hur samiska språk och nationella minoritetsspråk skiljer sig från “främmande språk”. De nationella minoritetsspråken möter specifika svårigheter och hinder som kräver anpassade strategier och åtgärder. 

De grupper som är nationella minoriteter har olika bakgrund, kultur och historia men gemensamt är att alla har långvarig historisk närvaro i landet. De nationella minoriteterna och minoritetsspråken har funnits i landet under lång tid och minoriteternas språk och kultur är en del av det gemensamma kulturarvet. Sverige är inte ett enspråkigt land, och har aldrig varit.

Samiska språk är urfolksspråk. Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område som tillhör landet, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställandet av nuvarande statsgränser. Utmärkande för ett urfolk är viljan att bevara, utveckla och överföra sin etniska identitet, kultur och sociala institutioner och brukandet av sin traditionella livsmiljö till framtida generationer.

Sápmi, Sameland, har aldrig haft gränser, men samiska språk har talats på dessa land och marker sedan urminnes tider. Genom att beteckna dem som “främmande” utplånas de historiska och kulturella kopplingarna mellan urfolket och deras marker. Termen “främmande” kan dessutom ha negativa konnotationer av annanhet och underlägsenhet, vilket förstärker maktobalansen och vidmakthåller diskrimineringen av urfolket. Därför är det viktigt att erkänna och respektera urfolkspråkens särart och undvika att kategorisera dem som “främmande”.

Hanna Karolina Schimmer, librarian Sami library/Sami parliament

Läs mer om urfolk, språk och lagstiftning: